tisdag 3 juli 2012
Tisdag
Är lite facebook beroende...ska försöka pausa FB ett tag nu. Annars har jag inget nytt just nu.
torsdag 28 juni 2012
Vi som mist i suicid
http://www.vsmis.dinstudio.se/ är en bra hemsida jag och en vän skapat. Läs gärna!
onsdag 18 maj 2011
Att hjälpa en självmordsnära medmänniska
Att veta HUR du ska agera då du möter en självmordsnära människa är livsviktigt! läs gärna på www.suicidprev.com eller på min och Helenes hemsida http://www.vsmis.dinstudio.se/
Jag brinner för att alla ska lära sig psykisk livräddning! Hade jag vetat det jag vet idag hade kanske min älskade lillebror levt idag...det gör så obeskrivligt ONT. Den smärtan får mig att fortsätta. Om så bara EN annan storasyster vet hur hon ska livrädda sin lillebror är det värt allt mitt jobb!
Jag vill att när mina barn är vuxna ska de, vid eventuella behov, få möta en annan psykiatri än den min bror mötte. Det är min drivkraft.
Jag tror på att agera och inte bara sitta still och kritisera.
Jag brinner för att alla ska lära sig psykisk livräddning! Hade jag vetat det jag vet idag hade kanske min älskade lillebror levt idag...det gör så obeskrivligt ONT. Den smärtan får mig att fortsätta. Om så bara EN annan storasyster vet hur hon ska livrädda sin lillebror är det värt allt mitt jobb!
Jag vill att när mina barn är vuxna ska de, vid eventuella behov, få möta en annan psykiatri än den min bror mötte. Det är min drivkraft.
Jag tror på att agera och inte bara sitta still och kritisera.
måndag 16 maj 2011
Attitydsambassadör 2012?
Jag vill bli attitydsambassadör. Har kontaktat www.hjarnkoll.se verkar som att jag får utbildning om de får fortsatt bidrag 2012! Hoppas! Jag vill verkligen påverka psykiatrin och samhället/polisen/politiker att möta den som är psykiskt sjuk med mer respekt än vad som sker idag.
söndag 15 maj 2011
När psykiatrin INTE fungerar...
...rasar tillvaron fullständigt för den som mår psykiskt dåligt. I värsta fall slutar det med suicid.
Min lillebror insjuknade in en reaktiv psykos, efter flera år av psykisk stress.
Han ringde en dag till mamma, sa att han var så sjuk, kunde inte ta hand om sitt barn. Mamma åkte in tillsammans med lillebror till psykakuten.
Han blev inlagd på ett behandlingshem för unga människor med psykossjukdomar. Vården där var under all kritik. Vården bestod i att sitta i dagrummet, äta måltider, gå på ensamma promenader, enstaka samtal med läkare etc. Ingen vårdplan gjordes. Vi anhöriga fick mkt knapphändig information om vad som hände, hur de planerade vården. Vi upplevde mest att vi var till besvär, när vi bara ville vara delaktig, det var ju vår anhörig de ansvarade för!
Han blev utskriven väldigt snabbt, vilket jag motsatte mig starkt emot. "Hur i hela friden ska min bror klara sig ENSAM hemma??" INGEN lyssnade på mig. Det fanns ingen uppföljning när han kom hem. Ingen kontaktperson som hjälpte honom med daglig aktivitet, det som ingår i livet, handla, laga mat etc. Nej, mina föräldrar fick axla den rollen. Min bror orkade ju ingenting. Vart i princip sittandes i sin fåtölj...jag försökte oxå hjälpa/prata/finnas till hands. Men han slöt sig bort från mig/oss. Ville inte prata nu, delge oss sina tankar (det hade han gjort tidigare, när han var på väg in i psykosen, ett tag innan vi blandade in psyk. Vi hade dock svårt att förstå hans snabba tankar. Vi var inga experter. Vi sa emot, vilket gjorde honom mkt arg och upprörd...vilket jag nu i efterhand förstått bara förvärrde det.)
Han fick besöka läkare en gång varannan vecka samt kurator en gång/vecka inom öppenvården. Det var allt. Han var helt utelämnad till sig själv. Vilket han inte fixade. Vi var oroliga. Signalerade till psyk.
Under sommaren 2007 mådde han lite bättre. Dock slutade han ta sin medicin under hösten, ansåg sig inte behöva den...vem upptäckte det? Jo, mamma inte psyk som hade vårdansvar för honom. Skandal.
I november mådde han oerhört dåligt, hörde röster som sa åt honom att avsluta sitt liv. Dock lyckades han motstå och en ny vända till psykakut.
Resan därefter var så inhuman. Psykiatrin bela honom med LPT(tvångsvård). "De tar död på min själ", "jag känner mig som en kanin i bur". Han slutade prata med psyk. Han kände att de tvingade honom att vara där(LPT) men ändå inte hjälpte honom...hans människovärde togs ifrån honom. Dock signalerade han att han ville ha skydd av psyk från sig själv och sina tankar/röster, han var rädd för att skada sig själv. LPT ska vara ett skydd för patienten. VAD gjorde då psyk för att skydda honom? Jo, de lät honom gå ut ensam VARJE dag utan uppsyn trots att han signalerade suicidtankar! De menade att han inte var så suicidal JUST då. Men man är suicidal HELA tiden! Det går upp o ner men det finns där. Det är en självdödande sjukdom patienten lider av när psykisk sjukdom är som värst. Varför vet inte psyk det?
Varför känner de inte till den suicidala processen? När det är som närmast suicid signalerar patienten ett lugn, plockar med sina saker, städar, fixar...precis vad min bror gjorde på slutet. DÅ SÄGER PSYK "nu verkar han må bättre!" fast JAG signalerade vad han sa till mig "du har snart ingen bror längre, jag orkar inte kämpa emot längre".
De sista dagarna i hans liv hade psyk ENDAST koll på om han åt sina måltider där. Han fick komma och gå som han ville.
Han dog på en udde ute vid havet.
Du fattas mig evigt, min älskade fina lillebror.
/Kram din syster
Maila gärna mig om du undrar något: vsmis@live.se
Min lillebror insjuknade in en reaktiv psykos, efter flera år av psykisk stress.
Han ringde en dag till mamma, sa att han var så sjuk, kunde inte ta hand om sitt barn. Mamma åkte in tillsammans med lillebror till psykakuten.
Han blev inlagd på ett behandlingshem för unga människor med psykossjukdomar. Vården där var under all kritik. Vården bestod i att sitta i dagrummet, äta måltider, gå på ensamma promenader, enstaka samtal med läkare etc. Ingen vårdplan gjordes. Vi anhöriga fick mkt knapphändig information om vad som hände, hur de planerade vården. Vi upplevde mest att vi var till besvär, när vi bara ville vara delaktig, det var ju vår anhörig de ansvarade för!
Han blev utskriven väldigt snabbt, vilket jag motsatte mig starkt emot. "Hur i hela friden ska min bror klara sig ENSAM hemma??" INGEN lyssnade på mig. Det fanns ingen uppföljning när han kom hem. Ingen kontaktperson som hjälpte honom med daglig aktivitet, det som ingår i livet, handla, laga mat etc. Nej, mina föräldrar fick axla den rollen. Min bror orkade ju ingenting. Vart i princip sittandes i sin fåtölj...jag försökte oxå hjälpa/prata/finnas till hands. Men han slöt sig bort från mig/oss. Ville inte prata nu, delge oss sina tankar (det hade han gjort tidigare, när han var på väg in i psykosen, ett tag innan vi blandade in psyk. Vi hade dock svårt att förstå hans snabba tankar. Vi var inga experter. Vi sa emot, vilket gjorde honom mkt arg och upprörd...vilket jag nu i efterhand förstått bara förvärrde det.)
Han fick besöka läkare en gång varannan vecka samt kurator en gång/vecka inom öppenvården. Det var allt. Han var helt utelämnad till sig själv. Vilket han inte fixade. Vi var oroliga. Signalerade till psyk.
Under sommaren 2007 mådde han lite bättre. Dock slutade han ta sin medicin under hösten, ansåg sig inte behöva den...vem upptäckte det? Jo, mamma inte psyk som hade vårdansvar för honom. Skandal.
I november mådde han oerhört dåligt, hörde röster som sa åt honom att avsluta sitt liv. Dock lyckades han motstå och en ny vända till psykakut.
Resan därefter var så inhuman. Psykiatrin bela honom med LPT(tvångsvård). "De tar död på min själ", "jag känner mig som en kanin i bur". Han slutade prata med psyk. Han kände att de tvingade honom att vara där(LPT) men ändå inte hjälpte honom...hans människovärde togs ifrån honom. Dock signalerade han att han ville ha skydd av psyk från sig själv och sina tankar/röster, han var rädd för att skada sig själv. LPT ska vara ett skydd för patienten. VAD gjorde då psyk för att skydda honom? Jo, de lät honom gå ut ensam VARJE dag utan uppsyn trots att han signalerade suicidtankar! De menade att han inte var så suicidal JUST då. Men man är suicidal HELA tiden! Det går upp o ner men det finns där. Det är en självdödande sjukdom patienten lider av när psykisk sjukdom är som värst. Varför vet inte psyk det?
Varför känner de inte till den suicidala processen? När det är som närmast suicid signalerar patienten ett lugn, plockar med sina saker, städar, fixar...precis vad min bror gjorde på slutet. DÅ SÄGER PSYK "nu verkar han må bättre!" fast JAG signalerade vad han sa till mig "du har snart ingen bror längre, jag orkar inte kämpa emot längre".
De sista dagarna i hans liv hade psyk ENDAST koll på om han åt sina måltider där. Han fick komma och gå som han ville.
Han dog på en udde ute vid havet.
Du fattas mig evigt, min älskade fina lillebror.
/Kram din syster
Maila gärna mig om du undrar något: vsmis@live.se
söndag 3 april 2011
Saknad
Du fattas din syster...idag och alla andra dagar...VARFÖR? Du var så ung, mitt i livet...
Till er andra, ta vara på varandra, ni lever bara en gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)